Hur firar man jul i Sverige egentligen?

Jag får ofta frågan hur man firar jul i Tyskland och England. Det är elever eller bekanta som vill veta mer om traditionerna i andra länder. Eftersom jag aldrig deltagit i julfirande i andra länder så vet jag sällan vad jag ska svara. Jag vet att man har julmarknader i Tyskland och att man bygger sin egen adventsljusstake genom att stapla grankvistar, mossa, kottar och stearinljus i en stor hög. Jag vet också att jultomten heter Santa Claus i USA och att barnen får julklappar i en strumpa.

Så en dag tänkte jag söka lite mer saklig fakta om julfirande i andra länder. Aldrig fel att vara påläst. Jag hittade en fin sida om julfirande i andra länder - även en text om hur vi firar jul i Sverige. Så här går det till:

Julen börjar redan den 13 december i Sverige med Lucia. Då går den yngsta dottern upp på först på morgonen och tar på sig en vit klänning, ett fött band runt midjan och ljuskrona på huvudet. Hon väcker sina föräldrar med kaffe och luciabullar.

Svenska jular kännetecknas av att man går i procession med facklor till kyrkan. På julafton är det alltid mor som tänder ljusen. Två dagar innan julafton tar man in granen medan det luktar pepparkakor i huset som i övrigt är dekorerat med tulpaner. Efter jullunchen klär en familjemedlem ut sit till tomte. Tomten bor, till skillnad från Santa Claus, under golvbräderna eller i en lada och rider på julbocken som är gjord av halm. Julbocken ansvarar för att julklapparna delas ut. På juldagsmorgonen är det julotta i kyrkorna.

Visst, en del stämmer på hur jag kommer fira jul om några dagar, annat hur man firade jul på farmor och farfars tid.

Signaturen Mia har tillrättavisat hemsidans skapare. Hon skriver att det var minst 20 år sedan vi firade jul med julbocken i Sverige. Så ger hon en föreläsning om hur det gick till när tomten, som tidigare bodde och hjälpte till på gårdarna men inte hade något med julen att göra, konkurrerade ut julbocken som ansvarig för julklapparna. Tomten har sedan flyttat till Nordpolen som sin amerikanska like.

Fast oavsett gamla traditioner och nya varianter på dessa så är det, som Mia påpekar, Kalle Anka man förknippar julen med. Vem vet, kanske kommer olika traditioner slås samman i framtiden igen och då konkurrerar Kalle Anka ut tomten på samma sätt som tomten tog över efter julbocken.

"På kvällen ger sig någon i familjen ut för att köpa en kvällstidning. Då klär han ut sig till Kalle Anka och kommer till barnen med julklappar."

Bildkälla: http://www.brunnvalla.ch/d/julbock.htm

Andra bloggar om: jul, tomte, traditioner

En ny påminnelse om vår oärlighet lämnas oss idag...

Det är mänskligt att vara oärlig. Det är också mänskligt att skylla från sig. Mänskligt är det också att vilja ha berömmelse och framgång. Är det därför acceptabelt att försöka nå framgång och berömmelse genom att vara oärligt och sedan försvara sig genom att skylla från sig?

Två exempel på litterär oärlig het har figurerat i massmedia idag. Först avslöjades boken Flykten från Stalins läger som fabulerad och inte en verklighetsskildring som läsare och litteraturetablissemang trott sedan boken utkom 1956. Och på eftermiddagen dyker det upp rapporter om att en kritiker på Helsingborgs dagblad sågat en bok som ännu inte är skriven.

Berättelsen om Flykten från Stalins läger av Slavomir Rawicz är en nervkittlande och spännande skildring om hur författaren, då kavallerist, 1939 döms till straffarbete i Sibirien efter att ha tagits till fånga av ryska trupper. Tågresan dit är lång och människorna får sitta i godsfinkor. Där järnvägen tar slut påbörjas en dödsmarsch mot lägret. Väl framme börjar så småningom planerna på en flykt ta form och det blir en flykt på 600 mil. Ramowicz är en av dem som överlever flykten och skriver sedan en bok som utkommer 1956. Den har översatts till 25 olika språk och sålt bra över hela världen. Innehållet har ifrågasatts, men såväl läsare som litteratur- och historieetablissamanget har valt att betrakta det som en verklighetsskildring.

Inför senaste tryckningen har emellertid en nitisk forskare gjort arkivstudier i flera olika länder och kommit fram till att Ramovicz inte alls flydde utan frigavs och därefter kom att tjänstgöra i polska armén igen.

Litterärt bedrägeri, med andra ord, även om avslöjandet sannolikt kommer att inverka positivt på försäljningen. Och berättelsen är inte mindre värd som berättelse bara för att den visat sig vara uppdiktad.

Värre är det då när en recensent vid Helsingborgs dagblad inte bara preseterar en falsk recension, som till råga på allt publiceras, utan dessutom sågar en författare totalt och ursäktar sig med att han väl inte är den förste som gjort fel i offentligheten och att han tycker så illa om författaren att han ser fram mot att få såga boken när den väl kommit ut - om tidningen nu har fortsatt förtroende för honom.

Fråga nummer 1: Hur många av recensentens artiklar har tidigare handlat om böcker han inte läst?
Fråga nummer 2: Hur ska någon kunna lita på att hans artiklar i framtiden bygger på böcker han verkligen läst?
Fråga nummer 3: Hur kan en tidning någonsin publicera recensioner igen från en skribent som tycker så illa om författare att han inte drar sig för att skriva falska recensioner?

Hur uppkommer då en falsk recension? Tidningen skickar 37 deckare till recensenten och får några recensioner tillbaka. En av dessa är av en bok som författaren läst om i förlagets katalog över aktuell utgivning. Problemet är att författaren inte hunnit börja skriva boken än, utan fått utgivningen uppskjuten.

Den kulturella världen har ännu en gång visat att den i grund och botten är en ankdamm. Dagligen gör människor val som bygger på andra människors trovärdighet. Kultursidorna tillhör de minst lästa i en dagstidning, så skadan recensenten åstadkommit drabbar säkerligen honom själv värst. Fallet Ramowicz visar att gränsen mellan verklighet och fiktion ibland är flytande. I det fallet är det acceptabelt, men när en recensent blandar ihop fakta och fiktion är det givetvis mycket värre.

Andra bloggar om: litteratur, kultur, recension, lögn

Hur får man hög status?

Vad är det egentligen som gör att vi ser upp till vissa människor, men inte till andra? Vad som ger status är olika från från tid till tid, men onekligen finns en samling egenskaper som ger högre status och andra som ger lägre. Äntligen finns svaret presenterat i en undersökning från som kallas Statusnavigator 2006.

Inte mindre än 2100 personer har intervjuats för att identifiera 100 saker som innebär hög eller låg status. De som anses ha mest status har:

1. Vara allmänbildad
2. Vara en engagerad och duktig förälder
3. Ha en egen hoparbetad förmögenhet
4. Vara duktig på sitt arbete
5. Kunna många språk
6. Ha möjlighet att vara ledig hela sommaren
7. Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor
8. Ha många vänner
9. Bo i stor villa eller lägenhet
10. Ha en helt egen stil

Med andra ord, om man har båda allmän och specifik kunskap förvärvad genom bildning/ utbildning och praktisk erfarenhet, har en god inkomst samt reser mycket, särskilt under sommaren, så ses man upp till.

Hurdan ska man då vara för att inte hamna på listan över dem med högst status? Bottennoteringarna ser ut så här:

91. Kunna spela tennis
92. Ha en fullbokad almanacka
93. Vara duktig på poker eller liknande spel
94. Ha ett intensivt uteliv
95. Vara en duktig amatördiskjockey
96. Vara singel med intensivt kärleksliv
97. Ha gått på friskola
98. Ha barnflicka eller städhjälp och betala svart
99. Äga en äkta pälskappa eller rock
100. Ha en 15 år yngre fru eller man

Med andra ord, vill man dessutom öka på sin status ska man undvika att engagera sig så mycket i sitt jobb att man blir efterfrågad, man ska dessutom hålla fast vid samma jämnåriga partner och ha inhämtat sin allmänna och specifika kunskap i en vanlig svensk grundskola.

Sammanfattningsvis, man ska inte ha det för lätt men inte heller för svårt.

Det verkar som att tidigare statussymboler och överklassegenskaper har rasat i popularitet och att "den lyckliga singelns" tid är förbi. Det verkar som att det är inne att vara världsmedborgare och att på ett hederligt sätt ta hand om sin familj och karriär. Det rimmar väl med det avståndstagande som de senaste åren drabbat myglande chefspersoner och politiker. Det är också en motreaktion mot den enorma feministrörelse, t ex inom "chicklit", som sänder ut budskapet att ensam är stark. Det är en återgång till traditionella värderingar. Pendeln ska ju som bekant svänga fram och tillbaka och det verkar som att kunskapssamhället etablerat sig och att de borgerliga värderingarna inte endast syns i valresultatet 2006 utan även i värderingarna i Statusnavigator 2006.

Det är intressant, när samhället blir för radikalt skjuts värderingarna mot mer traditionella. När samhället sedan blir för traditionellt uppstår grupperingar som revolterar mot traditionen. På ett egendomligt vis kommer därför dessa radikala grupperingar att motverka sitt eget syfte. Trots allt är och förblir "lagom" alltid bäst.

Andra bloggar om: status, samhälle, listor, Sverige

"White, too White"

En av oss, men ändå inte. På en buss till den insiska staden Pondichy är det överfullt. Längts bak finns dock en plats kvar, brevid den ende vite mannen bland alla indier på bussen. Vem är han, den vite mannen? En irländare? En islänning? En turist?

Mannen på bussen är också indier. Han är albino.

När de genetiska anlagen spelar människan ett spratt så slås det alltför mänskliga hudfärgsbaserade kategoriseringssystemet ut.

Enligt socialstyrelsen är albinism en genetisk sjukdom som drabbar 1 individ av 20 000. Albinism är en ärftlig pigmentstörning i fr a hud och hår, men även i ögat. I Sverige beräknas det finnas ca 500 personer med albinism. I Indien finns det 1,1 miljarder invånare. Det finns alltså ett relativt stort antal vita indier.

Fotografen Andreas Deffner har fotograferat några av dessa vita indier och utställningen kan ses på Galerie Hilaneh von Kories i Hambug, Tyskland.

"Det finns inget kulturellt oskyldigt öga", skriver Wolfram Eilenberger, filosofisk korrespondent i det tyska magasinet för politisk kultur, Cicero, "och kultur betyder alltid diskriminering, dvs att urskilja baserat på värde."

En beskrivning av dessa indiska albinos utseende skulle lätt kunna förväxlas med en beskrivning av en perfekt vit arier. Mer än något annat visar fotografierna hur fel det blir med en dylik klassificering av människor. En lärdom viktigare än många andra.

Andra bloggar om: tyskland, hamburg, utställning, fotografering, albinism

Litteraturvetenskap A del 1

Jag har börjat plugga! Jag har börjat läsa in ett tredje ämne till min gymnasielärarexamen och går nu den första terminen som ska leda till ämnesbehörighet i svenska. Läser Litteraturvetenskap 1-20 poäng, halvfart, webbaserat. Det passar mig perfekt! Litteraturen är en spegel av tiden och jag har därför för avsikt att börja skriva om de läsupplevelser jag får genom kursen på min blogg. Jag kommer också att ha glädje av kunskap i litteraturvetenskap i min sidoverksamhet som skribent och publicist. Livet leker och det beroende av usel kommunal sektor som man är utsatt för som lärare känns mindre återvändsgränd just nu.

Apropå kommunal sektor och skolan. Vilket partis blomma har vissnat fullständigt inför detta val? Jo, nejlikan...

Hade vissa planer på att rösta folkpartistiskt i förra veckan, men veckans slutdebatter har fått mig på andra tankar. För det första, partiledaren har gjort ett uselt jobb i debatterna med inlägg som varit rent förskräckliga. För det andra, partiets skolpolitik när man sätter sig in i den som professionell är populistisk och naiv. För det tredje, man ska kanske inte lasta partiet för spionskandalen utan skylla det på enskilda rötägg, men jag tycker verkligen partiledningen varit väldigt svaga i sitt agerande. Nej, det blir nog det vanliga partiet, trots allt, men det var synd på folkpartiet, nejlikan som vissnade. Och inte kan man svika sin farmors ideal...?

Kortare namn på bloggen!

Ja, nu har jag bestämt mig. Jag stryker över halva namnet på min blogg. "Ganters blogg" är mycket bredare och ligger bättre i munnen än det gamla "Ganters Kultur- och Tysklandsblogg". Även om jag alltid skriver om intressanta saker, även när jag skriver om kultur och Tyskland, så är orden belastade intressemässigt och historiskt. Så numera, välkommen att läsa mer på Ganters blogg!

En egen boksida!

Jag har alltid fascinerats av böcker. När jag gick i lågstadiet var jag den förste eleven i klassen som läste 1000 sidor och blev på kuppen President i Läsklubben, vilket innebar att jag fick signera alla klasskamraternas läsdiplom. Jag läste totalt 3000 sidor under lågstadiet, det fanns en flicka som läste fler, men läsning är ingen tävling, så vi förblev goda vänner. Fröken sa alltid att hon trodde att jag skulle bli författare, men det är inget jag har varit intresserad av egentligen, möjligtvis när jag är trött på mitt arbete och vill ha förändring.

I mellanstadiet sa fröken att jag hade ett dåligt ordförråd. Hon är den enda som sagt något sådant, så henne avfärdar jag som okunnig och sadistisk. Kanske förväxlade hon min tystlåtenhet och diskretion som ett symptom på bristande ordförråd och inte på ren uttråkning, vilket väl snarare var orsaken.

Under universitetstiden upptäckte jag att det var väldigt roligt att skriva faktatexter och jag njöt alltid av att få skriva uppsats. Jag fick även ett par artiklar publicerade. Och under självstudieperioderna när jag led av svår ensamhet och debattlusta, vännerna satt ju över böckerna, så var jag en flitig insändarskribent i Sydsvenskan.

Idag har jag stark lust att återuppta skrivandet, åtminstone som en bisyssla, som en fritidssysselsättning. Jag började lite smått skissa på en litteratursida och börjar kunna stå för den nu, den heter bokhyllan.nu och innehåller boktips, recensioner, nyheter om böcker mm. Jag hade egentligen tänkt hålla isär Ganters blogg och bokhyllan.nu, men det är svårt...

bokhyllan.nu börjar få en stadig tillströmning av besökare och det är dags att ta nästa steg. Jag har börjat leta efter andra bokbloggare och bokmalar som vill låta publicera sina texter på bokhyllan.nu mot en länk till sin hemsida/blogg i gengäld. Tanken är att ytterligare stärka besökarsiffrorna på bokhyllan.nu och sedan låta den bli en folklig litteratur- och kultursida, en sorts e-zine för lustläsare. Vill du vara med på bokhyllan.nu? Skriv en rad i så fall! Adress finns på... bokhyllan.nu så klart!

En promenad från Rostock till Syrakuse

Där färjan till Rostock går in seglade Paul Gompitz ut.

I Rostock inhandlade jag lite sommarläsning och fastnade för boken "Ein Spaziergang von Rostock nach Syrakus" av Friedrich Christian Delius. Egentligen en rätt ordinär berättelse om en östtysk medborgare som var rätt tillfreds med sitt liv förutom på en punkt, hans högsta dröm var att kunna göra en resa i Johann Gottfried Seumes fotspår till Syrakuse.

Eftersom en östtysk medborgare endast tilläts lämna landet under vissa hårt specificerade omständigheter kunde Paul Gompitz, huvudpersonen, mer eller mindre glömma sin resa. Eftersom det inte bara var en resa utan en dröm för honom var det emellertid inte så lätt, utan han började planera för att resa ur landet olovligen.

Efter att ha undersökt alla tänkbara möjligheter återstod bara de otänkbara. Paul Gompiz bestämde sig för att segla ur DDR från Rostock över till Danmark för att därifrån ta sig till Västtyskland och vidare till Italien.

Boken skildrar livet i DDR. Vardagen förflöt, en del av sitt liv kunde man inte prata om av rädsla för att grannen eller vännen kunde vara Stasispion. Resa var inte att tänka på. För övrigt hade man anpassat sig.

"Der Fremdenführer übersetzt, nun ist Paul Gompitz die Attraktion und darf Auskunft über die Lage in der DDR geben. Ja, sagt er, genug zu essen, ja, gut gekleidet, viele Autos, anber die Leute sind nicht frei, im Reden, im Lesen, im Reisen. Man nickt, schüttelt ihm die Hand und geht auseinander."

Den skildrar också livet i Västtyskland där en DDR-medborgare mer sågs som en kuriositet man skulle tycka synd om. Livet där är hårt och kommersialiserat och de yrkeskunskaper Paul Gompitz har som servitör från DDR är inte värda något i väst.

Resan till Syrakuse blir av, men den blir inte som i drömmen. Själva resmålet har ingen betydelse i boken, utan det är Gompitz förberedelser och mötet med väst som står i fokus. Som läsare får man sig en tankeställare i och med att författaren faktiskt lyckas fånga skillnaderna mellan öst- och väst väldigt bra.

Det har utkommit en lång rad böcker om DDR-tiden den sista tiden. Det sägs att det brukar ta litteraturen ungeför 10 år för att börja bearbeta stora historiska händelser och börja skriva om dem; det fordras distans. Gemensamt för många av dem är att de sätter just omöjligheten att resa och instängdheten i centrum för berättelserna, kanske var det just den mänskliga längtan, att få känna friheten att resa, gamla nomader som vi är, som gjorde att det gamla kommunistiska väldet faktiskt föll.

Andra bloggar om: Tyskland, DDR, resa, frihet, böcker, litteratur

Tankar om litteraturundervisning

Jag funderar alltid så mycket om litteraturens verkningar på människan. I den heta debatten om litteraturkanons vara eller inte vara så blir skillnaden mellan kreativa kulturella konstnärssjälar och ansvarstyngda politiker så polariserad.

Själv är jag skeptisk till att skapa en obligatorisk läslista av ideologiska skäl. Jag tycker inte att litteratur ska stå i statens tjänst, utan den ska i viss mån till viss del till och med vara oppositionell. Den ska bidra till den fria debatt kring t ex det politiska livet och utvecklingen som behövs i en demokrati, särskilt som våra kända samhällssystem är så bräckliga som de ändå är.

Samtidigt måste man göra något åt skolans litteraturundervisning. Att läsa är en nödvändighet av många anledningar. Att alltid låta eleverna välja själva vad de vill läsa är möjligtvis demokratiskt, men inte bra, eftersom många stannar vid sådana böcker de själva redan läser, det må vara chicklit, deckare eller något annat. En god lärare måste kunna se vad en elev läser (eller inte läser) och ge direkta uppgifter i form av boktips som innebär en utveckling till sina lärjungar. Skolan ska få eleverna att växa, att utvecklas, med utgångspunkt från det läge de befinner sig i just nu.

Samtidigt måste man minnas att det inte är motivationsskapande för alla med böcker. Däremot är det få som inte gillar berättelser. CD-böcker och de nya mp3-böckerna är suveräna! De främjar inte läsningen som förmåga, däremot skapar de ett intresse för historierna som kan leda till läsning. Här måste skolan tänka om och bli lite modern.
En litteraturkanal med ständig uppläsning istället för likriktad skvalmusik vore kanske en idé?

Problemet med mycket kultur är att den är så institutionaliserad och i-kanten-förfinad. Hela den potentiella målgruppen känner sig inte hemma i de formella miljöerna. När jag bodde i Freiburg, i södra Tyskland, renoverades operahuset. Föreställningarna genomfördes därför i ett cirkustält i en park. Jag besökte fem föreställningar och de har alla krönt mina operaupplevelser. Att lyssna till kärleksduetten i Verdis "I due Foscari" i ett cirkustält när det åskar och regnet smattrar mot cirkustältets tak är en minnesbild som finns kvar, likaså den otroligt starka upplevelsen i den nyskriva operan "Die Eroberung von Mexiko" som framfördes i en manege, nästan som på en gammal amfiteater, när man som publik sitter ovanför och ser ner på föreställningen. Jag minns särskilt att kontrasterna i oubliken var stora. Allt från frack- och festblåseklädda människor till människor i jeans och t-shirt med tryck. Många hade förmodligen aldrig satt sin fot på Operan innan, men flera går säkert dit efter att ha besökt tältföreställningarna.

På samma sätt måste litteraturen komma ut till ungdomarna i skolan. Många suckar över att behöva läsa en bok, andra skryter över att de aldrig läst en i hela sitt liv. Tillgången till böcker och litteratur, som skulle kunna vara klass- och gruppöverskridande, är i för hög utsträckning en klassfråga. Visst läser man i alla samhällsklasser, men man läser olika saker. Inget ont i det, men litteraturen hade kunnat vara ett sätt att närma sig varandra.

Tankarna bakom en litteraturkanon är så rätt, men tillvägagångssättet så fel. Det har Folkpartiet säkerligen förstått nu, men samtidigt är det lite beklämmande med den styrka som kultureliten har slagit tillbaka med. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, aldrig mötas de två...

Het debatt om litteraturkanon

Det pågår en het debatt på våra dagstidningars kultursidor om folkpartisten Cecilia Wikströms förslag att införa en litterär kanon i skolan. En kanon är ett antal utvalda författare som blir obligatorisk läsning i skolan.

"En gemensam litterär bas, en så kallad litteraturkanon, skulle kunna ge verktyg för en fördjupad kulturpolitisk debatt, samtidigt som den skulle understryka betydelsen av en traditionell bildning där kunskap i svenska språket och den svenska litteraturen skulle inta högsätet.", skriver Wikström i Sydsvenskan. .

Litterär bildning skulle enligt resonemanget vara en rättighet för såväl svenska som utländska skolelever och den kan bidra till personlig utveckling och förståelse av sin bakgrund och samtid . Typiskt nog har kultureliten drabbats av panik inför tanken på att något som är svenskt också är rasistiskt och känkande för invånare med annat ursprung och kultur. Paralleller görs till Danmark där en liknande debatt nyligen förts.

"Den nu pågående debatten om den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikströms förslag om en litteraturkanon i skolorna är utomordentligt tröttsam i sin totala förutsägbarhet. Vissa kulturskribenter och andra proffstyckare uppträder i dessa sammanhang närmast som karikatyrer av sig själva. Aspektmarkörerna sitter där de ska och lämnar ingen i tvivelsmål om vad man skall tycka, om man vill räknas till det gode selskab. [...] I det hyckleri, som frodas i det svenska samhället ser jag problem med en sådan kanon: vi har redan hört om nationalismen. Men vilka andra urvalskriterier av författare kan förekomma? Kvotering efter kön, klass, etnicitet, sexuell läggning etcetera? I så fall är det bäst att överge tanken på kanon. I den politiska korrekthetens samhälle undanröjs basen för humaniora. En skola av den typ vi har i Sverige kommer så småningom bara att ge den allra magraste arten av teknisk och merkantil yrkesutbildning. Vad säger våra kulturskribenter om detta?"

Även DN har reagerat, så klart, Stefan Jansson skriver:

"Betoningen i Wikströms utspel ligger inte på språket eller litteraturen utan på det där andra, det svenska. Om denna svenskhet vill Wikström sända en klar signal, eller rättare sagt ytterligare en signal, för folkpartiet har ju sänt många sådana på sistone."

Det är alltså där skon klämmer! Den svenska litteraturkanon riskerar att bli för svensk! Wikströms egna förslag på författare är t ex Heliga Birgitta, Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer, August Strindberg, Carl-Mikael Bellman och Kerstin Ekman.

Folkpartiets förslag, hämtat från hemsidan, är:

· Återinför svensk litteratur som eget ämne på gymnasiet.
· Ingen ska behöva lämna skolan utan att ha kommit i kontakt med våra främsta författare och världslitteraturens stora verk.

Samtidigt tar Folkpartiet delvis avstånd från Wikströms förslag under föresatsen att man ännu inte bearbetat och tagit ställning till förslaget.

Frågan är då om en litterär kanon är en god idé.

En kanon, liksom alla litteraturlistor, bygger på ett urval. Ett fåtal väljs in och får en särställning och ett mycket stort antal väljs bort. Det finns en fara med att skapa en pliktlitteratur eftersom den ställer författarna och deras verk under statens vingar och berövar den sin frihet. Ett bättre förslag vore att skärpa kraven på litteraturundervisningen i skolan så att den kommer att innebära en ökad betoning på läsning av litterära verk från olika epoker och kulturer, alla ungdomar, oavsett ursprung, bör alltså komma i kontakt med författare som för dem är både kända och okända, från Sverige och andra länder, från olika kulturer och epoker, valda av en eller en annan anledning. Det borde vara en rättighet!

Andra bloggar om: kultur, debatt, litteratur

Badisk potatissallad

Först hade jag tänkt skriva om Tyskland och om kultur. Sedan kom jag på att det är ju dumt att begränsa sig. Å andra sidan, vad ryms inte inom begreppet kultur? Och Tyskland är stort. Men jag funderar på att döpa om Ganers Kultur- och Tysklandsblogg till bara Ganters blogg. Vill ju kunna diskutera alla ämnen.

Tips i grilltider i alla fall:

Badisk potatissallad
(Baden ligger i sydvästra Tyskland)

4 port.

1 kg färskpotatis, kokt, och
ättiksgurka (helst självinlagd sådan, men vanlig saltgurka går också bra) blandas i en skål med
1 dl hönsbuljong
2 msk rapsolja
2 msk ättiksprit
2 msk svensk senap
2 msk hackad gräslök samt
1 msk strösocker.
Krydda med örter och salt/peppar efter smak
Låt stå över natten för djupare smaksensation!
Potatissalladen ska ätas ljummen till kall.
Perfekt till grillad fisk, t ex makrill, och annat grillat eller stekt.

Smaklig spis!

Andra bloggar om: tyskland, recept, grilltips, matlagning

Rapport från Rostock

Så var man hemma efter en vecka i Rostock. Har snappat upp en del trender jag gärna vill dela med mig av:

Spezi - en blandning av öl och coca-cola som är mycket populär bland tyskar. Egendomligt, här åker man till Tyskland för att dricka god öl så blandar de själva ut den med coca...

Lime - allt ska vara limegrönt med limesmak. Gäller väl för övrigt inte bara Tyskland...

DDR - Rostock ligger i forna DDR och staden översvallas av en DDR-nostalgivåg. De 40 bästa FDJ-låtarna säljs på CD osv. Men det som vid tidigare de senaste åren enbart var nostalgi är numera en seriös diskussion om hur det verkligen var att leva i Östtyskland.

Fotboll - inte bara en trend utan en livsstil de sista veckorna. Glädjande nog var det inga sura miner på stan bara för att Tyskland missade finalen. Tvärtom! Man satsade på tredjeplatsen och önskade italienarna lycka till i finalen mot den gamla ärkerivalen Frankrike.

Sexlarmet var obefogat!

Moralisk panik? Rättfärdig kritik? Populism? Åsikterna om sexlarmet inför VM i fotboll i Tyskland visade sig vara obefogat. Det kom inte 40 000 tvångsprostituerade till Tyskland; facit visar att det var färre prostituerade i omlopp än vanligt så de etablerade prostituerade passade på att ta semester. Människorna som åkt till Tyskland under VM har gjort det för att se på fotboll och inte för att ha sex. Tänk! Så oväntat!

Eller inte...? Ingen vet var siffran 40 000 tvångsprostituerade egentligen kom från. Det stämmer däremot att den tyska prostitutionslagstiftningen är tillåtande och det kan man ha synpunkter på. Men det är en viss skillnad på laglig prostitution och trafficking. Väsensskild, till och med.

Från min Tysklandstid minns jag väl hur diskussionerna gick. Skulle man öppna en statlig bordell i F eller inte? Man kom fram till att det inte behövdes eftersom det redan fanns så många privata. Diskussionen kändes främmande.

Men att politiker runt om i Europa, även i Sverige förstås, använder trafficking som ett sätt att väcka debatt i prostitutionsfrågan är allvarligt. Prostitutionslagstiftningen är en sak, att kidnappa tjejer och kvinnor och tvinga dem till prostitution en helt annan. De högljudda har nu varit "duktiga idioter" och lyckats göra ett rejält självmål som fått rent kontraproduktiv verkan.

För att vrida diskussionen rätt igen inkluderar jag här en länk till ECPAT, en organisation som arbetar mot sexhandel och tvångsprostitution av barn och vuxna.

Andra bloggar om: tyskland, prostitution, politik

Vad är tyskt? Ett inslag i Kulturnytt.

Jag hittar en fråga på Sveriges Radios hemsidas avdelning för Kulturnytt i P1. Frågan lyder: Vad är tyskt? Jag föväntar mig de vanliga fördomarna om tyskar: ölmage, högljuddhet, allemansrättmissbruk, ordning... Men så kommer jag på att det är Kulturnytts hemsida och inte något privatblogg ämnad att sprida fördomar.

Programmet handlar om en utställning, Was ist deutsch?, på Nationalmuseum i Nürnberg.

I utställningen försöker man fånga begreppet "tysk" genom att i fem salar belysa fem olika aspekter, nämligen själ, karaktär, tro, längtan och fäderneland. Aspekterna belyses genom objekt snarare än textinformation.

Kulturnytt kommenterar:

Frågan om vad som är tyskt ägnas inte bara i Nürnberg ett allvar totalt i avsaknad av ängslig samtida politisk korrekthet. Skulle ett svenskt museum ställa frågan, i en stor utställning, skulle det vara en omöjlighet att borra i historien och låta samtiden vara bara ett fragment. I Nürnberg låter man bokstavligen Hitlers skugga leda in i framtiden genom en belysning av en Hitlerbyst.

I Tyskland har man tvingats tala öppet om sin historia. Efter andra världskriget gick det inte att förtiga vad som hänt, landet låg i spillror, och alla visste. Det fanns ingen grogrund för en officiell lögn och ett försök till en sådan skulle inte gillas av omvärlden. Senaste stora historiska händelsen var Östeuropas och kommunismens fall och idag pågår en offentlig debatt och man visar öppet det korrupta samhällssystem som partiet, SED, skapade. Stasis arkiv och lokaliteter öppnas upp. På de historiska muséerna finns en avdelning för 1980-talet.

Men åter till Kulturnytts kommentar. I Sverige saknar vi alltså en öppen debatt om det som varit. Vi lever i historielöshet och det kännetecknande är att även den generation som skulle delat med sig av sin historia till de unga är idag historielös. Den offentliga lögnen är så stark att vi inte talar öppet om vårt lands verkliga historia utan hellre fokuserar på andra länders misstag och nederlag.

Historielösheten tar sig andra uttryck med, på det rent privata planet. Från mina vistelser i Tyskland minns jag hur jag deltar i ett samtal över en schweizisk ostfondue som jag delar med min hyresdam, hennes schweiziska väninna och polske vän. Den schweiziska väninnan säger plötsligt, "Schweden hat ja eine fantastische Geschichte" (övers. "Sverige har ju en fantastisk historia") och jag förväntas berätta en anekdot från någon historisk händelse, precis som den polske vännen just gjort om ett litet slag någonstans på det polska territoriet.

Vad kan jag om Sveriges historia...? Hjälp...! En kung blev skjuten med en knapp, en mördades på en maskeradbal, en annan förgiftades med ärtsoppa... Väl?

Den schweiziska väninnan syftade på drottning Kristina. Om henne visste jag då i stort sett ingenting. När jag reser till Tyskland idag är jag alltid beväpnad med ett par intressanta historiska anekdoter. Inte för att briljera, inte för att undvika att känna mig dum, utan för att det är en del av min historia, min svenskhet, men också min del av det gemensamma, det europeiska, det världsliga.

Här är två länkar jag vill dela med mig av. Dels länken till utställningen "Was ist deutsch?", dels länken till "Dokumentationszentrum", båda omskrivs på Kulturnytts hemsida.

Imorgon ska jag berätta historien om utställningen "Der Krieg ist aus" som jag såg i München förra året. Det är en historia som är värd att minnas. Också den uppbyggd kring ett antal föremål som alla berättar sin historia.

Vem är man egentligen?

Vad avgör egentligen vem man blir? Är det arv eller miljö?

Som nykomling i bloggvärlden, givetvis med stora ambitioner, vill jag presentera mig lite närmare. Eftersom jag sannolikt är en rätt alldaglig och vanlig person så väljer jag att göra det ur ett sociokulturellt perspektiv. Jag är alltså inte bara biologisk varelse utan även en produkt av kontakten med människor omkring mig samt den kultur jag är en del av.

Kultur, förresten, vad innebär det? Läste en gång en definition som gjorde att precis allt som har med människan att göra omfattas. Den definitionen blir meningslös eftersom det inte går att sätta en gräns för vad som INTE är kultur.

Jag vill också relatera min presentation till mina ämnesval i denna blogg.

Jag har tyskt ursprung fyra generationer bakåt i tiden. Min mormors morfar eller om det var farfar kom från Tyskland till Sverige. Varken hennes eller min egen uppväxt präglades på av Tyskland på något sätt, annat än vi båda vet om ursprunget. Däremot har jag alltid känt en sympati för Tyskland och den ordning som råder där. Jag trivs med den stora folkmängden och fördelarna det ger i t ex infrastrukturen, den utbyggda järnvägen, gatulivet osv. Frågan är om det är genetiskt betingat, socialt eller kulturellt.

Litteratur är inte enbart något positivt. Det är också en flykt. Som barn var jag brådmogen och hade svårt att hitta jämngamla vänner. Jag fick ta dem som blev över och det var aldrig särskilt roligt att vara med dem. Resultatet blev att jag sökte mig andra intressen, t ex att läsa. Men litteratur är också ett sätt att skaffa sig makt och inflytande. Nyckelordet är språket. Den som behärskar språket har makt och skaffar sig inflytande. Det handlar om social positionering. Men är det socialt eller kulturellt betingat, eller biologiskt?

Det tredje benet är mat och dryck. Eftersom jag inte utövar någon form av konstnärlig verksamhet så har matlagning varit ett sätt att ge uttryck för den skapande kreativitet som alla människor bär på. Föda är också ett synnerligen primärt behov samtidigt som det är viktigt att vara medveten om vad man äter. Jag lever för att äta och prövar gärna nyheter i köket. Intresset vaknade dock genom att jag som mognande ung man kom till insikt om att jag inte hade så mycket att erbjuda det motsatta könet, att jag måste stärka mina möjligheter, och att litteraturintresset inte alltid delades av alla. God mat, däremot, säger ingen nej till, och en modern man som behärskar kokkonsten har en klar konkurrensfördel. På samma sätt läste jag retorik för att bli vältalig och fördjupade mig inom många områden för att framstå som en stark och attraktiv man trots vissa andra svaga sidor.

Men...

Oftast imponerade mina uppövade färdigheter mer på potentiella svärmödrar än på deras döttrar. De unga damerna tog med rätta vissa saker för givet.

Så jag återkommer till den inledande frågan, vad utgör och vad påverkar egentligen ens identitet? Eftersom ingen lyckats besvara den frågan entydigt ännu så väljer jag också att avstå. Personligen är jag emellertid övertygad om att man själv har ett rätt stort, men inte fullständigt, inflytande och ansvar för vem man är och vem man en dag ska bli.

Ganter tar plats!

Ganter presenterar sig för bloggvärlden!

Alla har en blogg idag. Har du ingen blogg finns du inte.

Jag bloggar, alltså finns jag...

Pånyttfödd med andra ord, för jag har gått på denna jord i 32 år redan. Jag har tre stora intressen i livet och en uppsättning mindre, men det är åt de tre stora jag tänker ägna denna blogg. Intressena är utan inbördes ordning: kultur, mat- och dryck samt Tyskland. Oftast går det att kombinera! Ett exempel är öl. Ganter är ett mycket gott öl från Freiburg, Baden-Würtemberg. Så gott att jag valt det som signatur på denna blogg.

Tyskland är mer än billig dricka och fotbolls-VM. Det tänker jag bevisa här. Tyskland är ett av våra närmaste grannländer och det land vi har mest gemensamt med kulturellt, bortsett från ett och annat nordiskt land förstås. Likaså är Tyskland det landområde, det har ju inte alltid hetat Tyskland, som mest påverkat vår kultur och vår historia.

På tisdag bär det iväg. Då är det dags för en veckas semester i Tyskland. Jag värmer upp med ARD och webbradio för att komma i rätt stämning.

Jag hoppas du följer med!

Och att du återvänder till min blogg och tar aktiv del i innehållet. Jag gillar att diskutera och hoppas på många kommentarer.

Vi ses!
Ganter, som egentligen heter Per...

Förresten, jag har placerat min blogg i
Malmö på bloggkartan.se