Vad är tyskt? Ett inslag i Kulturnytt.

Jag hittar en fråga på Sveriges Radios hemsidas avdelning för Kulturnytt i P1. Frågan lyder: Vad är tyskt? Jag föväntar mig de vanliga fördomarna om tyskar: ölmage, högljuddhet, allemansrättmissbruk, ordning... Men så kommer jag på att det är Kulturnytts hemsida och inte något privatblogg ämnad att sprida fördomar.

Programmet handlar om en utställning, Was ist deutsch?, på Nationalmuseum i Nürnberg.

I utställningen försöker man fånga begreppet "tysk" genom att i fem salar belysa fem olika aspekter, nämligen själ, karaktär, tro, längtan och fäderneland. Aspekterna belyses genom objekt snarare än textinformation.

Kulturnytt kommenterar:

Frågan om vad som är tyskt ägnas inte bara i Nürnberg ett allvar totalt i avsaknad av ängslig samtida politisk korrekthet. Skulle ett svenskt museum ställa frågan, i en stor utställning, skulle det vara en omöjlighet att borra i historien och låta samtiden vara bara ett fragment. I Nürnberg låter man bokstavligen Hitlers skugga leda in i framtiden genom en belysning av en Hitlerbyst.

I Tyskland har man tvingats tala öppet om sin historia. Efter andra världskriget gick det inte att förtiga vad som hänt, landet låg i spillror, och alla visste. Det fanns ingen grogrund för en officiell lögn och ett försök till en sådan skulle inte gillas av omvärlden. Senaste stora historiska händelsen var Östeuropas och kommunismens fall och idag pågår en offentlig debatt och man visar öppet det korrupta samhällssystem som partiet, SED, skapade. Stasis arkiv och lokaliteter öppnas upp. På de historiska muséerna finns en avdelning för 1980-talet.

Men åter till Kulturnytts kommentar. I Sverige saknar vi alltså en öppen debatt om det som varit. Vi lever i historielöshet och det kännetecknande är att även den generation som skulle delat med sig av sin historia till de unga är idag historielös. Den offentliga lögnen är så stark att vi inte talar öppet om vårt lands verkliga historia utan hellre fokuserar på andra länders misstag och nederlag.

Historielösheten tar sig andra uttryck med, på det rent privata planet. Från mina vistelser i Tyskland minns jag hur jag deltar i ett samtal över en schweizisk ostfondue som jag delar med min hyresdam, hennes schweiziska väninna och polske vän. Den schweiziska väninnan säger plötsligt, "Schweden hat ja eine fantastische Geschichte" (övers. "Sverige har ju en fantastisk historia") och jag förväntas berätta en anekdot från någon historisk händelse, precis som den polske vännen just gjort om ett litet slag någonstans på det polska territoriet.

Vad kan jag om Sveriges historia...? Hjälp...! En kung blev skjuten med en knapp, en mördades på en maskeradbal, en annan förgiftades med ärtsoppa... Väl?

Den schweiziska väninnan syftade på drottning Kristina. Om henne visste jag då i stort sett ingenting. När jag reser till Tyskland idag är jag alltid beväpnad med ett par intressanta historiska anekdoter. Inte för att briljera, inte för att undvika att känna mig dum, utan för att det är en del av min historia, min svenskhet, men också min del av det gemensamma, det europeiska, det världsliga.

Här är två länkar jag vill dela med mig av. Dels länken till utställningen "Was ist deutsch?", dels länken till "Dokumentationszentrum", båda omskrivs på Kulturnytts hemsida.

Imorgon ska jag berätta historien om utställningen "Der Krieg ist aus" som jag såg i München förra året. Det är en historia som är värd att minnas. Också den uppbyggd kring ett antal föremål som alla berättar sin historia.