En ny påminnelse om vår oärlighet lämnas oss idag...

Det är mänskligt att vara oärlig. Det är också mänskligt att skylla från sig. Mänskligt är det också att vilja ha berömmelse och framgång. Är det därför acceptabelt att försöka nå framgång och berömmelse genom att vara oärligt och sedan försvara sig genom att skylla från sig?

Två exempel på litterär oärlig het har figurerat i massmedia idag. Först avslöjades boken Flykten från Stalins läger som fabulerad och inte en verklighetsskildring som läsare och litteraturetablissemang trott sedan boken utkom 1956. Och på eftermiddagen dyker det upp rapporter om att en kritiker på Helsingborgs dagblad sågat en bok som ännu inte är skriven.

Berättelsen om Flykten från Stalins läger av Slavomir Rawicz är en nervkittlande och spännande skildring om hur författaren, då kavallerist, 1939 döms till straffarbete i Sibirien efter att ha tagits till fånga av ryska trupper. Tågresan dit är lång och människorna får sitta i godsfinkor. Där järnvägen tar slut påbörjas en dödsmarsch mot lägret. Väl framme börjar så småningom planerna på en flykt ta form och det blir en flykt på 600 mil. Ramowicz är en av dem som överlever flykten och skriver sedan en bok som utkommer 1956. Den har översatts till 25 olika språk och sålt bra över hela världen. Innehållet har ifrågasatts, men såväl läsare som litteratur- och historieetablissamanget har valt att betrakta det som en verklighetsskildring.

Inför senaste tryckningen har emellertid en nitisk forskare gjort arkivstudier i flera olika länder och kommit fram till att Ramovicz inte alls flydde utan frigavs och därefter kom att tjänstgöra i polska armén igen.

Litterärt bedrägeri, med andra ord, även om avslöjandet sannolikt kommer att inverka positivt på försäljningen. Och berättelsen är inte mindre värd som berättelse bara för att den visat sig vara uppdiktad.

Värre är det då när en recensent vid Helsingborgs dagblad inte bara preseterar en falsk recension, som till råga på allt publiceras, utan dessutom sågar en författare totalt och ursäktar sig med att han väl inte är den förste som gjort fel i offentligheten och att han tycker så illa om författaren att han ser fram mot att få såga boken när den väl kommit ut - om tidningen nu har fortsatt förtroende för honom.

Fråga nummer 1: Hur många av recensentens artiklar har tidigare handlat om böcker han inte läst?
Fråga nummer 2: Hur ska någon kunna lita på att hans artiklar i framtiden bygger på böcker han verkligen läst?
Fråga nummer 3: Hur kan en tidning någonsin publicera recensioner igen från en skribent som tycker så illa om författare att han inte drar sig för att skriva falska recensioner?

Hur uppkommer då en falsk recension? Tidningen skickar 37 deckare till recensenten och får några recensioner tillbaka. En av dessa är av en bok som författaren läst om i förlagets katalog över aktuell utgivning. Problemet är att författaren inte hunnit börja skriva boken än, utan fått utgivningen uppskjuten.

Den kulturella världen har ännu en gång visat att den i grund och botten är en ankdamm. Dagligen gör människor val som bygger på andra människors trovärdighet. Kultursidorna tillhör de minst lästa i en dagstidning, så skadan recensenten åstadkommit drabbar säkerligen honom själv värst. Fallet Ramowicz visar att gränsen mellan verklighet och fiktion ibland är flytande. I det fallet är det acceptabelt, men när en recensent blandar ihop fakta och fiktion är det givetvis mycket värre.

Andra bloggar om: litteratur, kultur, recension, lögn