Het debatt om litteraturkanon

Det pågår en het debatt på våra dagstidningars kultursidor om folkpartisten Cecilia Wikströms förslag att införa en litterär kanon i skolan. En kanon är ett antal utvalda författare som blir obligatorisk läsning i skolan.

"En gemensam litterär bas, en så kallad litteraturkanon, skulle kunna ge verktyg för en fördjupad kulturpolitisk debatt, samtidigt som den skulle understryka betydelsen av en traditionell bildning där kunskap i svenska språket och den svenska litteraturen skulle inta högsätet.", skriver Wikström i Sydsvenskan. .

Litterär bildning skulle enligt resonemanget vara en rättighet för såväl svenska som utländska skolelever och den kan bidra till personlig utveckling och förståelse av sin bakgrund och samtid . Typiskt nog har kultureliten drabbats av panik inför tanken på att något som är svenskt också är rasistiskt och känkande för invånare med annat ursprung och kultur. Paralleller görs till Danmark där en liknande debatt nyligen förts.

"Den nu pågående debatten om den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikströms förslag om en litteraturkanon i skolorna är utomordentligt tröttsam i sin totala förutsägbarhet. Vissa kulturskribenter och andra proffstyckare uppträder i dessa sammanhang närmast som karikatyrer av sig själva. Aspektmarkörerna sitter där de ska och lämnar ingen i tvivelsmål om vad man skall tycka, om man vill räknas till det gode selskab. [...] I det hyckleri, som frodas i det svenska samhället ser jag problem med en sådan kanon: vi har redan hört om nationalismen. Men vilka andra urvalskriterier av författare kan förekomma? Kvotering efter kön, klass, etnicitet, sexuell läggning etcetera? I så fall är det bäst att överge tanken på kanon. I den politiska korrekthetens samhälle undanröjs basen för humaniora. En skola av den typ vi har i Sverige kommer så småningom bara att ge den allra magraste arten av teknisk och merkantil yrkesutbildning. Vad säger våra kulturskribenter om detta?"

Även DN har reagerat, så klart, Stefan Jansson skriver:

"Betoningen i Wikströms utspel ligger inte på språket eller litteraturen utan på det där andra, det svenska. Om denna svenskhet vill Wikström sända en klar signal, eller rättare sagt ytterligare en signal, för folkpartiet har ju sänt många sådana på sistone."

Det är alltså där skon klämmer! Den svenska litteraturkanon riskerar att bli för svensk! Wikströms egna förslag på författare är t ex Heliga Birgitta, Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer, August Strindberg, Carl-Mikael Bellman och Kerstin Ekman.

Folkpartiets förslag, hämtat från hemsidan, är:

· Återinför svensk litteratur som eget ämne på gymnasiet.
· Ingen ska behöva lämna skolan utan att ha kommit i kontakt med våra främsta författare och världslitteraturens stora verk.

Samtidigt tar Folkpartiet delvis avstånd från Wikströms förslag under föresatsen att man ännu inte bearbetat och tagit ställning till förslaget.

Frågan är då om en litterär kanon är en god idé.

En kanon, liksom alla litteraturlistor, bygger på ett urval. Ett fåtal väljs in och får en särställning och ett mycket stort antal väljs bort. Det finns en fara med att skapa en pliktlitteratur eftersom den ställer författarna och deras verk under statens vingar och berövar den sin frihet. Ett bättre förslag vore att skärpa kraven på litteraturundervisningen i skolan så att den kommer att innebära en ökad betoning på läsning av litterära verk från olika epoker och kulturer, alla ungdomar, oavsett ursprung, bör alltså komma i kontakt med författare som för dem är både kända och okända, från Sverige och andra länder, från olika kulturer och epoker, valda av en eller en annan anledning. Det borde vara en rättighet!

Andra bloggar om: kultur, debatt, litteratur