Tankar om litteraturundervisning
Jag funderar alltid så mycket om litteraturens verkningar på människan. I den heta debatten om litteraturkanons vara eller inte vara så blir skillnaden mellan kreativa kulturella konstnärssjälar och ansvarstyngda politiker så polariserad.
Själv är jag skeptisk till att skapa en obligatorisk läslista av ideologiska skäl. Jag tycker inte att litteratur ska stå i statens tjänst, utan den ska i viss mån till viss del till och med vara oppositionell. Den ska bidra till den fria debatt kring t ex det politiska livet och utvecklingen som behövs i en demokrati, särskilt som våra kända samhällssystem är så bräckliga som de ändå är.
Samtidigt måste man göra något åt skolans litteraturundervisning. Att läsa är en nödvändighet av många anledningar. Att alltid låta eleverna välja själva vad de vill läsa är möjligtvis demokratiskt, men inte bra, eftersom många stannar vid sådana böcker de själva redan läser, det må vara chicklit, deckare eller något annat. En god lärare måste kunna se vad en elev läser (eller inte läser) och ge direkta uppgifter i form av boktips som innebär en utveckling till sina lärjungar. Skolan ska få eleverna att växa, att utvecklas, med utgångspunkt från det läge de befinner sig i just nu.
Samtidigt måste man minnas att det inte är motivationsskapande för alla med böcker. Däremot är det få som inte gillar berättelser. CD-böcker och de nya mp3-böckerna är suveräna! De främjar inte läsningen som förmåga, däremot skapar de ett intresse för historierna som kan leda till läsning. Här måste skolan tänka om och bli lite modern.
En litteraturkanal med ständig uppläsning istället för likriktad skvalmusik vore kanske en idé?
Problemet med mycket kultur är att den är så institutionaliserad och i-kanten-förfinad. Hela den potentiella målgruppen känner sig inte hemma i de formella miljöerna. När jag bodde i Freiburg, i södra Tyskland, renoverades operahuset. Föreställningarna genomfördes därför i ett cirkustält i en park. Jag besökte fem föreställningar och de har alla krönt mina operaupplevelser. Att lyssna till kärleksduetten i Verdis "I due Foscari" i ett cirkustält när det åskar och regnet smattrar mot cirkustältets tak är en minnesbild som finns kvar, likaså den otroligt starka upplevelsen i den nyskriva operan "Die Eroberung von Mexiko" som framfördes i en manege, nästan som på en gammal amfiteater, när man som publik sitter ovanför och ser ner på föreställningen. Jag minns särskilt att kontrasterna i oubliken var stora. Allt från frack- och festblåseklädda människor till människor i jeans och t-shirt med tryck. Många hade förmodligen aldrig satt sin fot på Operan innan, men flera går säkert dit efter att ha besökt tältföreställningarna.
På samma sätt måste litteraturen komma ut till ungdomarna i skolan. Många suckar över att behöva läsa en bok, andra skryter över att de aldrig läst en i hela sitt liv. Tillgången till böcker och litteratur, som skulle kunna vara klass- och gruppöverskridande, är i för hög utsträckning en klassfråga. Visst läser man i alla samhällsklasser, men man läser olika saker. Inget ont i det, men litteraturen hade kunnat vara ett sätt att närma sig varandra.
Tankarna bakom en litteraturkanon är så rätt, men tillvägagångssättet så fel. Det har Folkpartiet säkerligen förstått nu, men samtidigt är det lite beklämmande med den styrka som kultureliten har slagit tillbaka med. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, aldrig mötas de två...
