30-årskris II - litterär nackspärr

Inte nog med att man får mer erfarenheter, fler minnen och större livsvisdom med stigande ålder, dessutom får man en försvagad kropp. Jag har sedan ett par dagar en grym nackspärr som uppstod efter att jag halvlegat i läsfåtöljen medan jag läste sommarens klassiker Brott och straff. Eftersom boken är tämligen tjock så blev det en rejäl stund i läsfåtöljen vilket alltså fick följder för nacken och ryggen. Så är människan inte gjord för att bli mer än runt 30 år. På stenåldern hade jag varit en gammal man. Nu räknas jag fortfarande som ung.

En ny påminnelse om begynnande ålderdom med dagens mått mätt har jag fått vid fem tillfällen:
1. När min optiker sa att jag är så gammal nu att min närsynthet bör börja gå tillbaka och resultera i en översynthet.
2. När in tandläkare sa att det är normalt att tandköttet drar sig tillbaka lite när man blir äldre. "Tänk på att du ätit med dem och borstat dem rätt många gånger vid det här laget."
3. När läkaren sa att man måste skydda sig bättre vid kyla när man blir äldre, "slå på värmen i förarsätet i bilen och sådant", när jag sökte mot urinvägsinfektion.
4. När den unga tjejen jag går förbi utropar "hey gubben".
5. När mina elever undrar hur jag kan veta så mycket om Sovjetunionen och de häpet utbrister "är du så gammal? Hur gammal var du när det var andra världskriget då?"

Ja, det är inte lätt, men för att trösta mig upprepar jag för mig själv att alternativet till att bli gammal INTE är att förbli ung...

Andra bloggar om: kris, trettioårskris, ålderdom, livet

Apropå TV - 30-årskris!

I det nya digitalteveabonnemanget ingår även musikkanalen VH-1. Jag minns den kanalen från mina år i Malmö, det var i den vevan storebrodern MTV passade på att förflytta några av favoritvideojockeyerna, t ex Paul King, till den nya kanalen för lite äldre musikälskare medan MTV föryngrades till oigenkänlighet.

I eftermiddags lyssnade jag på VH-1 för första gången. Det var ett program där tittarna kunde önska musik, Viewers' Jukebox, om jag minns rätt, och den ena videon efter den andra spelades. Videor daterade mellan 1996 och 2002. Va? Är Kylie Minogues hit från 2002? Och var det i mitten av 90-talet man lyssnade till Manic Street Preachers? Nittonhundranittiotalet?!

Det värsta med att åldras är att man får så många minnen. Man har gjort så många erfarenheter - både lärorika och bra, men även en och annan riktigt dålig. Musik väcker minnen till liv. Associationsbanorna fungerar tydligen för efter att ha tagit del av Viewers' Jukebox så har personer och händelser från Malmö- och studenttiden kommit upp till ytan igen. (Jodå, under studenttiden så pendlade jag till Lund, eftersom Malmö högskola inte fanns på den tiden - för den uppmärksamma läsaren som inte får ihop årtalen.)

Framsidan med att åldras är att alternativet INTE är att förbli evigt ung.

Andra bloggar om: livet, åldras, trettioårskris, musik, tv

Tysk nyhetsrapportering överlägsen den svenska!

Eftersom jag skaffat ett nytt digtalteveabonnemang kan jag äntligen titta på tysk TV. Efter att ha haft ARD tidigare har jag numera ZDF och 3sat. Alla tre kanalerna säner bra och dåliga program, så klart, men gemensamt är att de är bra mycket bättre än de svenska kanalerna, ingen nämnd - ingen glömd.

Det jag tittar på är aktualitetsprogram och kulturprogram. Tyskarna är inte så bra på att göra film och teveserier och det utländska materialet dubbar de och det känns sällan bekvämt.

En vanligt förekommande debattform är en påläst programledare som för ett långt och intressant samtal med ett fåtal gäster eller en hel panel. I svensk teve finns också den sortens program men då lider de av två sjukdomar så de tyska programmen saknar:

1. Programledaren är inte påläst, inte ens kunnig eller professionell.
2. Programmet är snuttifierat så det måste rymmas minst tre olika ämnen under en timme (ofta med reklam...).

Hur påverkar detta svenskens möjlighet att förstå vad de pratar om i programmet? I allmänhet är svenskens bildning när det gäller aktuella och kulturella frågor mycket låg. Det tycks en massa på lösa grunder. Detta är också karaktäristiskt för deltagarna i programmen. Svensken tycker en massa bara för att andra sagt att det är så, svenskar är kända för sin naiva tro på auktoriteter. Egentligen är kanske inte vardagstyskens inställning annorlunda, det finns variation där med, men de har i alla fall möjligheten att sätta sig in i frågorna genom sin televison. Den möjligheten har inte svensken. Den granskande makten bidrar alltså till en fördumning av den svenska befolkningen. Det känner den sannolikt till eftersom journalister är en grupp som är lika föraktade som politiker.

Åter till ämnet. I mitt digitalteveabonnemang finns även svenska kanaler. Kunskapskanalen från SVT är ett bra undantag och jag hoppas att kanalen får göra program som går på djupet och riktar sig till en smalare publik. För att fullgöra sitt public service-uppdrag måste SVT ha en sådan kanal.

Nya Axess-TV verkade först vara lovande. Kanalen sänder bara lördag-söndag, men de trailers som rullar under veckodagarna verkade spännande. Programmet "Kanon-TV" som skulle ta upp frågan om det finns en litterär kanon med tre gäster och en programledare resulterade visserligen i en intressant diskussion, men när programmet var slut efter en halvtimme uppstod ett tomrum. Vad hade diskussionen egentligen handlat om? Ingenting! Kulturell debatt som verbal brottningsmatch? Bra var det inte i alla fall...

När man har glädjen att ha tillgång till tysk media så märker man en tydlig skillnad mellan hur den svenska journalistkåren utövar sitt granskande yrke i jämförelse med sina tyska kolleger. Många samhällsfrågor är så komplexa att det krävs att själva diskussionen blir poängen med programmet och inte en transportsträcka fram till reklamen. De svenska journalisterna måste dessutom vara mycket bättre pålästa för att kunna ställa de rätta frågorna.

I bakgrunden på nyhetssändningarna brukar ett antal teveskärmar stå på. Kanske vore det en bra idé om programledaren och journalisterna vände sig om och tittade på sina tyska kolleger emellanåt. Alltid kan de lära sig något.

Andra bloggar om: journalistik, tv, tyskland

De dumma svenskarna!

Det finns ett gammalt tyskt uttryck, "die dummen Schweden", vilket i ordboken har anmärkningen "uttrycket torde vara betydligt oftare förekommande i Sverige än i tysktalande områden". Under mina vistelser i Tyskland har jag inte hört någon använda uttrycket. Däremot används det ofta av den svenska kultureliten för att tysta sina kritiker och opponenter samt av insändarskribenter av det mindre nogräknande slaget som tror det är ett sakligt argument att hela världen skrattar åt Sverige.

I en krönika i Sydsvenskan den 2 mars dyker uttrycket upp på engelska, "the dumb Swede", som tror gott om alla och nogsamt följer lagar och förordningar, tydligen en bild man har av svensken i USA. Under mina vistelser i Nordamerika har jag aldrig hört någon använda det uttrycket och inte heller säga något som tyder på att de har den negativa bilden av Sverige. I USA finns fortfarande många svenskättlingar som har en mycket mer romantiserad bild av svensken än det gamla uttrycket antyder.

Jag bodde i Tyskland när man i Sverige bestämde att man på sikt ska skrota kärnkraften och lägga ner Barsebäck. I svenska media fick man det att låta som att omvärlden skrattade åt svenskarna. Det gjorde man inte i Tyskland, där beskrevs det som ett intressant projekt som man tänkte följa. Intresset var till och med stort bland gemene man som frågade det svenska exemplar de hade i sin närvaro, alltså mig, om detta.

Min upplevelse är med andra ord att man i utlandet i stort har för dålig uppfattning om Sverige för att kunna uttrycka sig om dumma svenskar, och känner man till Sverige så känner man till det så väl att man inte tycker svenskarna är dumma. Återstår då alltså, som redan nämnts, insändar- och kulturskribenter, som ju som genom tingens natur tycker att svenskar är dumma.

Orsaken till att svensken är dum enligt Sydsvenskans krönikör har som allt annat just nu med Carl Bildts blog att göra...

Dum eller inte? Lite insnöad är den i alla fall... debatten...

Andra bloggar om: bildt, svenskar, usa, politik

Bra med hårdare krav på språk och matematik!

Det är alltid roligt att mobba en politiker. Det är alltid roligt att mobba en folkpartist. Är det då en folkpartistisk politiker, dessutom minister, är det extra roligt. Folkpartiets förslag att ge meritpoäng för gymnasiestudier i språk och matematik har kritiserats hårt från vissa håll, men bland alla dumma fp-förslag om ordiningsbetyg och rätt att beslagta kepsar är detta förslag ett mycket välkommet sådant av en lång rad skäl. Nämnas bör några:

- Sverige är ett land på marginalen. Vi är geografiskt placerade i världens utkant och har historiskt sett alltid varit beroende av högre utbildning i andra länder, i synnerhet Frankrike, Tyskland och England. När nya tillväxtländer nu poppar upp och utgör ett allvarligt hot mot Sveriges konkurrenskraft är det A och O att ha en högutbildad (notera: inte i antalet högskolepoäng räknat utan i konkret kunskap) och språkkunnig befolkning.

- Europa är en världsdel som är rikt på olika kulturer och språk. Nationalstaterna har förstärkt detta genom att utgöra den bas som ligger till grund för den moderna människans kulturella definition av sig själv och sin omvärld. "Jag är skåning, SVENSK, nordbo, europé...världsmedborgare". Detta ställer också krav på förmåga att förstå och acceptera andra människors kulturella och språkliga självbild. Våra stora europeiska språk tillhör en handfull språkfamiljer och tillägnar man sig förutom engelskan ett germanskt, ett romanskt, ett slaviskt språk har man en god grund att stå på.

- Studier i språk har historiskt sett varit en självklarhet. I dagens grundskola är moderna språk det enda ämne eleverna kan välja bort genom att som språkval ha extra svenska och engelska. Detta har också utnyttjats och därför har vi nu en ung generation som kommer ut på arbetsmarknaden de närmaste åren utan tillnärmelsevis så stora kunskaper i språk som sina äldre syskon.

- Svårare ämnen som matematik och moderna språk innebär att man inte bara tillägnar sig nytt ämnesstoff utan ett helt system. Det ställer krav på hjärnans abstraktionsförmåga och utvecklar tänkandet generellt. Ett utvecklat tänkande är en nödvändighet för att klara högre studier vid ett universitet.

Att man kan göra taktikval i gymnasieskolan för att lättare komma in på sin sökta läkar- eller juristutbildning och att det görs i alltför hög grad är inte ungdomarnas fel utan systemets. Det är positivt att Folkpartiet tar sitt ansvar och verkar för en förändring.

Kritiken har gått ut på att det är orättvist mot dem som inte klarar skolan att de inte kan söka till högskolan. Men vakna! Klarar man inte grundskolan är det kanske inte någon god idé att sikta på en universitetsexamen! Det finns många andra viktiga jobb man kan utföra även om man inte har läst språk eller matematik, men till den högre utbildningen bör de elever ha förtur som inte väljer den lätta vägen in - de kommer nämligen inte heller ut.

En annan nödvändig förändring är att olika ämnen värderas olika tubgt beroende på vilken högskoleutbildning det gäller. I dag finns en allmän behörighet för högskolestudier som kan kompletteras med särskilda behörighetskrav. Det systemet bör utvecklas och ytterligare bidra till att människor som har goda förutsättningar för specifika studier också är de som antages.

Än så länge finns mycket kvar att göra i Utbildningssverige! Men allt som kommer från Folkpartiet är tydligen inte rappakalja och det känns skönt!

Andra bloggar om: utbildning, skola, politik, folkpartiet

Bekännelse

Det är lika bra att jag erkänner, ifall det någon gång blir aktuellt med en politisk karriär. Jag har av ren okunskap investerat en liten del av mina ppm-pensionspengar i East Capitals Balkandfond, samma fond som Carl Bildt varit rådgivare till. Jag har därmed mot min vilja och mot min vetskap indirekt stött ett företag som har direkt koppling till serbiska krigsherrar. Fonden har dessutom gått bra den sista tiden så jag har tjänat pengar på det. Jag skäms och ber eventuella framtida belackare om ursäkt och förståelse. Jag kommer att må dåligt över detta när jag på ålderns höst lever på dessa pensionspengar. Jag undrar därför om det är möjligt att betala tillbaka de pengarna till ppm-myndigheten?

Andra bloggar om: utrikespolitik, carl bildt, pension, ekonomi

Livspusslet i litteraturen

Vem har tid med samtiden?, frågar sig Daniel Sandström, kulturchef på Sydsvenskan, i en artikel på tidningens kultursida den 2 februari 2007. I artikeln diskuters samtidsmänniskans problem med att få livspusslet att gå ihop och det faktum att det faktiskt saknas samtidsskildringar i nutida svensk litteratur, vilket framstod med smärtsam tydlighet när bokförlaget Forum med flera valde att lägga ner sin romantävlig eftersom de helt enkelt inte fått in något bidrag som var i närheten av att vara värd en vinst.

Om litteraturen speglar sin samtid och vi nutidsmänniskor på det nya millenniets första decennium saknar en samtidslitteratur, så säger även detta något om vår tid. Det finns en litterär genre som var utesluten ur Forums tävlig om samtidsskildringar, nämligen deckaren. I många av vår samtids mest omtyckta deckare står själva mordet och lösningen av detsamma inte i centrum. I Camilla Läckbergs Fjällbackadeckare är morden sällan raffinerade, istället är det huvudpersonernas utveckling och de historiska tillbakablickarna som väcker intresset. Hur ska det gå för Patrik och Erica? Ska den hårt arbetande polismannen och hans författarhustru som drabbas av postnatala stressymptom få äktenskapet att hålla eller kommer den sista biten som får livspusslet att gå ihop att fattas? Och hur påverkas ett litet samhälle av att en dokusåpa besöker orten? Vem bryr sig om att någon blir mördad när den historiska parallellhandlingen om överklassflickan Agnes som blir med barn med och tvingas gifta sig med stenhuggaren Anders är så mycket mer intressant? Och vem ser med längtan fram mot att ytterligare en stackars skärgårdsbo ska bli bragd om livet när Läckbergs nästa deckare går under arbetsnamnet "Tyskungen" och ska handla om den bohusländska nazismen under 1940-talet?

Förr var bildning en klassmarkör, i dag är det tid. Vi klagar ofta över bristen på tid, men i vår tid finns det inget finare än att ha ont om tid. Man ska vara aktiv. Inbokad. Det är inte bara statsministern som stressar, även pensionärer och barn har ont om tid. Brist på aktiviteter signalerar låg attraktionskraft, skriver Sydsvenskan.

Det är just det, vår samtid präglas av bristen på tid, stress, jäkt, välfärdssjukdomar. Vår samtid präglas också at ett stort intresse för historien och en oro för framtiden. Nutidsmänniskan har inte till fullo lyckats hitta sin plats i samtiden - förhoppningsvis kommer historieskrivningen att lyckas ge henne åtminstone någon form av erkännande i efterhand. För att distansera sig från den oro över tillkortakommandena som vardagen erbjuder vänder sig läsarna till spänningslitteraturen, som följer fasta former och slutar lyckligt, gärningsmannen blir i slutänden alltid avslöjad och fångad. Litteraturen får en efterlängtad distanserande verkan, man undkommer vardagen för en stund, en avkoppling som en samhällskritisk nutidsskildring inte skulle åstadkomma.

Sandström fortsätter i Sydsvenskan: Och även litterärt syftande samhällsskildrare måste anpassa sig till den moderna läsarens uppskruvade tidsuppfattning.

Frågan om hönan och ägget än en gång. Läser folk deckare eftersom författarna skriver deckare, eller skriver författarna deckare bara för att folket köper och läser dem?

Det brukar ta ett tiotal år innan stora händelser avspeglas i litteraturen. Det tog runt tio år innan Berlinmurens fall och sammanslagningen av de två Tyskland på allvar behandlades i den tyska litteraturen och de starkaste skildringarna av andra världskriget skrevs inte när världen stod i brand utan långt senare. Det innebär att vår samtid, de första skälvande åren på 2000-talet inte kommer att skildras i litteraturen förrän under det andra decenniet. Det innebär att frågan om livspusslet kommer att avaktualiseras och framstå som en anekdot i historieskrivningen innan det svenska regeringsskiftet, klimatkatastrofen och andra dagsaktuella fenomen gör entré i litteraturen.

En av litteraturens viktigaste funktioner är trots allt identifikationen och då krävs i någon mån distans då ingen av oss väl egentligen är fullt medvetna om vad vi ägnar oss åt till vardags. Kanske behöver vi inte förfasas över att det saknas samtidsskildrare, de dyker säkerligen upp igen om man nu inte tycker att deckarförfattarnas skildringar av nutiden är tillräckligt skarpa eller rumsrena.

Andra bloggar om: litteratur, livspussel, samtid, kultur

Bildkälla: http://home.student.uu.se/amhi1306/lankar.htm