8 juli 2007

30-årskris II - litterär nackspärr

Inte nog med att man får mer erfarenheter, fler minnen och större livsvisdom med stigande ålder, dessutom får man en försvagad kropp. Jag har sedan ett par dagar en grym nackspärr som uppstod efter att jag halvlegat i läsfåtöljen medan jag läste sommarens klassiker Brott och straff. Eftersom boken är tämligen tjock så blev det en rejäl stund i läsfåtöljen vilket alltså fick följder för nacken och ryggen. Så är människan inte gjord för att bli mer än runt 30 år. På stenåldern hade jag varit en gammal man. Nu räknas jag fortfarande som ung.

En ny påminnelse om begynnande ålderdom med dagens mått mätt har jag fått vid fem tillfällen:
1. När min optiker sa att jag är så gammal nu att min närsynthet bör börja gå tillbaka och resultera i en översynthet.
2. När in tandläkare sa att det är normalt att tandköttet drar sig tillbaka lite när man blir äldre. "Tänk på att du ätit med dem och borstat dem rätt många gånger vid det här laget."
3. När läkaren sa att man måste skydda sig bättre vid kyla när man blir äldre, "slå på värmen i förarsätet i bilen och sådant", när jag sökte mot urinvägsinfektion.
4. När den unga tjejen jag går förbi utropar "hey gubben".
5. När mina elever undrar hur jag kan veta så mycket om Sovjetunionen och de häpet utbrister "är du så gammal? Hur gammal var du när det var andra världskriget då?"

Ja, det är inte lätt, men för att trösta mig upprepar jag för mig själv att alternativet till att bli gammal INTE är att förbli ung...

Andra bloggar om: , , ,

5 juli 2007

Apropå TV - 30-årskris!

I det nya digitalteveabonnemanget ingår även musikkanalen VH-1. Jag minns den kanalen från mina år i Malmö, det var i den vevan storebrodern MTV passade på att förflytta några av favoritvideojockeyerna, t ex Paul King, till den nya kanalen för lite äldre musikälskare medan MTV föryngrades till oigenkänlighet.

I eftermiddags lyssnade jag på VH-1 för första gången. Det var ett program där tittarna kunde önska musik, Viewers' Jukebox, om jag minns rätt, och den ena videon efter den andra spelades. Videor daterade mellan 1996 och 2002. Va? Är Kylie Minogues hit från 2002? Och var det i mitten av 90-talet man lyssnade till Manic Street Preachers? Nittonhundranittiotalet?!

Det värsta med att åldras är att man får så många minnen. Man har gjort så många erfarenheter - både lärorika och bra, men även en och annan riktigt dålig. Musik väcker minnen till liv. Associationsbanorna fungerar tydligen för efter att ha tagit del av Viewers' Jukebox så har personer och händelser från Malmö- och studenttiden kommit upp till ytan igen. (Jodå, under studenttiden så pendlade jag till Lund, eftersom Malmö högskola inte fanns på den tiden - för den uppmärksamma läsaren som inte får ihop årtalen.)

Framsidan med att åldras är att alternativet INTE är att förbli evigt ung.

Andra bloggar om: , , , ,

Tysk nyhetsrapportering överlägsen den svenska!

Eftersom jag skaffat ett nytt digtalteveabonnemang kan jag äntligen titta på tysk TV. Efter att ha haft ARD tidigare har jag numera ZDF och 3sat. Alla tre kanalerna säner bra och dåliga program, så klart, men gemensamt är att de är bra mycket bättre än de svenska kanalerna, ingen nämnd - ingen glömd.

Det jag tittar på är aktualitetsprogram och kulturprogram. Tyskarna är inte så bra på att göra film och teveserier och det utländska materialet dubbar de och det känns sällan bekvämt.

En vanligt förekommande debattform är en påläst programledare som för ett långt och intressant samtal med ett fåtal gäster eller en hel panel. I svensk teve finns också den sortens program men då lider de av två sjukdomar så de tyska programmen saknar:

1. Programledaren är inte påläst, inte ens kunnig eller professionell.
2. Programmet är snuttifierat så det måste rymmas minst tre olika ämnen under en timme (ofta med reklam...).

Hur påverkar detta svenskens möjlighet att förstå vad de pratar om i programmet? I allmänhet är svenskens bildning när det gäller aktuella och kulturella frågor mycket låg. Det tycks en massa på lösa grunder. Detta är också karaktäristiskt för deltagarna i programmen. Svensken tycker en massa bara för att andra sagt att det är så, svenskar är kända för sin naiva tro på auktoriteter. Egentligen är kanske inte vardagstyskens inställning annorlunda, det finns variation där med, men de har i alla fall möjligheten att sätta sig in i frågorna genom sin televison. Den möjligheten har inte svensken. Den granskande makten bidrar alltså till en fördumning av den svenska befolkningen. Det känner den sannolikt till eftersom journalister är en grupp som är lika föraktade som politiker.

Åter till ämnet. I mitt digitalteveabonnemang finns även svenska kanaler. Kunskapskanalen från SVT är ett bra undantag och jag hoppas att kanalen får göra program som går på djupet och riktar sig till en smalare publik. För att fullgöra sitt public service-uppdrag måste SVT ha en sådan kanal.

Nya Axess-TV verkade först vara lovande. Kanalen sänder bara lördag-söndag, men de trailers som rullar under veckodagarna verkade spännande. Programmet "Kanon-TV" som skulle ta upp frågan om det finns en litterär kanon med tre gäster och en programledare resulterade visserligen i en intressant diskussion, men när programmet var slut efter en halvtimme uppstod ett tomrum. Vad hade diskussionen egentligen handlat om? Ingenting! Kulturell debatt som verbal brottningsmatch? Bra var det inte i alla fall...

När man har glädjen att ha tillgång till tysk media så märker man en tydlig skillnad mellan hur den svenska journalistkåren utövar sitt granskande yrke i jämförelse med sina tyska kolleger. Många samhällsfrågor är så komplexa att det krävs att själva diskussionen blir poängen med programmet och inte en transportsträcka fram till reklamen. De svenska journalisterna måste dessutom vara mycket bättre pålästa för att kunna ställa de rätta frågorna.

I bakgrunden på nyhetssändningarna brukar ett antal teveskärmar stå på. Kanske vore det en bra idé om programledaren och journalisterna vände sig om och tittade på sina tyska kolleger emellanåt. Alltid kan de lära sig något.

Andra bloggar om: , ,