En promenad från Rostock till Syrakuse

Där färjan till Rostock går in seglade Paul Gompitz ut.

I Rostock inhandlade jag lite sommarläsning och fastnade för boken "Ein Spaziergang von Rostock nach Syrakus" av Friedrich Christian Delius. Egentligen en rätt ordinär berättelse om en östtysk medborgare som var rätt tillfreds med sitt liv förutom på en punkt, hans högsta dröm var att kunna göra en resa i Johann Gottfried Seumes fotspår till Syrakuse.

Eftersom en östtysk medborgare endast tilläts lämna landet under vissa hårt specificerade omständigheter kunde Paul Gompitz, huvudpersonen, mer eller mindre glömma sin resa. Eftersom det inte bara var en resa utan en dröm för honom var det emellertid inte så lätt, utan han började planera för att resa ur landet olovligen.

Efter att ha undersökt alla tänkbara möjligheter återstod bara de otänkbara. Paul Gompiz bestämde sig för att segla ur DDR från Rostock över till Danmark för att därifrån ta sig till Västtyskland och vidare till Italien.

Boken skildrar livet i DDR. Vardagen förflöt, en del av sitt liv kunde man inte prata om av rädsla för att grannen eller vännen kunde vara Stasispion. Resa var inte att tänka på. För övrigt hade man anpassat sig.

"Der Fremdenführer übersetzt, nun ist Paul Gompitz die Attraktion und darf Auskunft über die Lage in der DDR geben. Ja, sagt er, genug zu essen, ja, gut gekleidet, viele Autos, anber die Leute sind nicht frei, im Reden, im Lesen, im Reisen. Man nickt, schüttelt ihm die Hand und geht auseinander."

Den skildrar också livet i Västtyskland där en DDR-medborgare mer sågs som en kuriositet man skulle tycka synd om. Livet där är hårt och kommersialiserat och de yrkeskunskaper Paul Gompitz har som servitör från DDR är inte värda något i väst.

Resan till Syrakuse blir av, men den blir inte som i drömmen. Själva resmålet har ingen betydelse i boken, utan det är Gompitz förberedelser och mötet med väst som står i fokus. Som läsare får man sig en tankeställare i och med att författaren faktiskt lyckas fånga skillnaderna mellan öst- och väst väldigt bra.

Det har utkommit en lång rad böcker om DDR-tiden den sista tiden. Det sägs att det brukar ta litteraturen ungeför 10 år för att börja bearbeta stora historiska händelser och börja skriva om dem; det fordras distans. Gemensamt för många av dem är att de sätter just omöjligheten att resa och instängdheten i centrum för berättelserna, kanske var det just den mänskliga längtan, att få känna friheten att resa, gamla nomader som vi är, som gjorde att det gamla kommunistiska väldet faktiskt föll.

Andra bloggar om: Tyskland, DDR, resa, frihet, böcker, litteratur