Bra med hårdare krav på språk och matematik!

Det är alltid roligt att mobba en politiker. Det är alltid roligt att mobba en folkpartist. Är det då en folkpartistisk politiker, dessutom minister, är det extra roligt. Folkpartiets förslag att ge meritpoäng för gymnasiestudier i språk och matematik har kritiserats hårt från vissa håll, men bland alla dumma fp-förslag om ordiningsbetyg och rätt att beslagta kepsar är detta förslag ett mycket välkommet sådant av en lång rad skäl. Nämnas bör några:

- Sverige är ett land på marginalen. Vi är geografiskt placerade i världens utkant och har historiskt sett alltid varit beroende av högre utbildning i andra länder, i synnerhet Frankrike, Tyskland och England. När nya tillväxtländer nu poppar upp och utgör ett allvarligt hot mot Sveriges konkurrenskraft är det A och O att ha en högutbildad (notera: inte i antalet högskolepoäng räknat utan i konkret kunskap) och språkkunnig befolkning.

- Europa är en världsdel som är rikt på olika kulturer och språk. Nationalstaterna har förstärkt detta genom att utgöra den bas som ligger till grund för den moderna människans kulturella definition av sig själv och sin omvärld. "Jag är skåning, SVENSK, nordbo, europé...världsmedborgare". Detta ställer också krav på förmåga att förstå och acceptera andra människors kulturella och språkliga självbild. Våra stora europeiska språk tillhör en handfull språkfamiljer och tillägnar man sig förutom engelskan ett germanskt, ett romanskt, ett slaviskt språk har man en god grund att stå på.

- Studier i språk har historiskt sett varit en självklarhet. I dagens grundskola är moderna språk det enda ämne eleverna kan välja bort genom att som språkval ha extra svenska och engelska. Detta har också utnyttjats och därför har vi nu en ung generation som kommer ut på arbetsmarknaden de närmaste åren utan tillnärmelsevis så stora kunskaper i språk som sina äldre syskon.

- Svårare ämnen som matematik och moderna språk innebär att man inte bara tillägnar sig nytt ämnesstoff utan ett helt system. Det ställer krav på hjärnans abstraktionsförmåga och utvecklar tänkandet generellt. Ett utvecklat tänkande är en nödvändighet för att klara högre studier vid ett universitet.

Att man kan göra taktikval i gymnasieskolan för att lättare komma in på sin sökta läkar- eller juristutbildning och att det görs i alltför hög grad är inte ungdomarnas fel utan systemets. Det är positivt att Folkpartiet tar sitt ansvar och verkar för en förändring.

Kritiken har gått ut på att det är orättvist mot dem som inte klarar skolan att de inte kan söka till högskolan. Men vakna! Klarar man inte grundskolan är det kanske inte någon god idé att sikta på en universitetsexamen! Det finns många andra viktiga jobb man kan utföra även om man inte har läst språk eller matematik, men till den högre utbildningen bör de elever ha förtur som inte väljer den lätta vägen in - de kommer nämligen inte heller ut.

En annan nödvändig förändring är att olika ämnen värderas olika tubgt beroende på vilken högskoleutbildning det gäller. I dag finns en allmän behörighet för högskolestudier som kan kompletteras med särskilda behörighetskrav. Det systemet bör utvecklas och ytterligare bidra till att människor som har goda förutsättningar för specifika studier också är de som antages.

Än så länge finns mycket kvar att göra i Utbildningssverige! Men allt som kommer från Folkpartiet är tydligen inte rappakalja och det känns skönt!

Andra bloggar om: utbildning, skola, politik, folkpartiet

Bekännelse

Det är lika bra att jag erkänner, ifall det någon gång blir aktuellt med en politisk karriär. Jag har av ren okunskap investerat en liten del av mina ppm-pensionspengar i East Capitals Balkandfond, samma fond som Carl Bildt varit rådgivare till. Jag har därmed mot min vilja och mot min vetskap indirekt stött ett företag som har direkt koppling till serbiska krigsherrar. Fonden har dessutom gått bra den sista tiden så jag har tjänat pengar på det. Jag skäms och ber eventuella framtida belackare om ursäkt och förståelse. Jag kommer att må dåligt över detta när jag på ålderns höst lever på dessa pensionspengar. Jag undrar därför om det är möjligt att betala tillbaka de pengarna till ppm-myndigheten?

Andra bloggar om: utrikespolitik, carl bildt, pension, ekonomi

Livspusslet i litteraturen

Vem har tid med samtiden?, frågar sig Daniel Sandström, kulturchef på Sydsvenskan, i en artikel på tidningens kultursida den 2 februari 2007. I artikeln diskuters samtidsmänniskans problem med att få livspusslet att gå ihop och det faktum att det faktiskt saknas samtidsskildringar i nutida svensk litteratur, vilket framstod med smärtsam tydlighet när bokförlaget Forum med flera valde att lägga ner sin romantävlig eftersom de helt enkelt inte fått in något bidrag som var i närheten av att vara värd en vinst.

Om litteraturen speglar sin samtid och vi nutidsmänniskor på det nya millenniets första decennium saknar en samtidslitteratur, så säger även detta något om vår tid. Det finns en litterär genre som var utesluten ur Forums tävlig om samtidsskildringar, nämligen deckaren. I många av vår samtids mest omtyckta deckare står själva mordet och lösningen av detsamma inte i centrum. I Camilla Läckbergs Fjällbackadeckare är morden sällan raffinerade, istället är det huvudpersonernas utveckling och de historiska tillbakablickarna som väcker intresset. Hur ska det gå för Patrik och Erica? Ska den hårt arbetande polismannen och hans författarhustru som drabbas av postnatala stressymptom få äktenskapet att hålla eller kommer den sista biten som får livspusslet att gå ihop att fattas? Och hur påverkas ett litet samhälle av att en dokusåpa besöker orten? Vem bryr sig om att någon blir mördad när den historiska parallellhandlingen om överklassflickan Agnes som blir med barn med och tvingas gifta sig med stenhuggaren Anders är så mycket mer intressant? Och vem ser med längtan fram mot att ytterligare en stackars skärgårdsbo ska bli bragd om livet när Läckbergs nästa deckare går under arbetsnamnet "Tyskungen" och ska handla om den bohusländska nazismen under 1940-talet?

Förr var bildning en klassmarkör, i dag är det tid. Vi klagar ofta över bristen på tid, men i vår tid finns det inget finare än att ha ont om tid. Man ska vara aktiv. Inbokad. Det är inte bara statsministern som stressar, även pensionärer och barn har ont om tid. Brist på aktiviteter signalerar låg attraktionskraft, skriver Sydsvenskan.

Det är just det, vår samtid präglas av bristen på tid, stress, jäkt, välfärdssjukdomar. Vår samtid präglas också at ett stort intresse för historien och en oro för framtiden. Nutidsmänniskan har inte till fullo lyckats hitta sin plats i samtiden - förhoppningsvis kommer historieskrivningen att lyckas ge henne åtminstone någon form av erkännande i efterhand. För att distansera sig från den oro över tillkortakommandena som vardagen erbjuder vänder sig läsarna till spänningslitteraturen, som följer fasta former och slutar lyckligt, gärningsmannen blir i slutänden alltid avslöjad och fångad. Litteraturen får en efterlängtad distanserande verkan, man undkommer vardagen för en stund, en avkoppling som en samhällskritisk nutidsskildring inte skulle åstadkomma.

Sandström fortsätter i Sydsvenskan: Och även litterärt syftande samhällsskildrare måste anpassa sig till den moderna läsarens uppskruvade tidsuppfattning.

Frågan om hönan och ägget än en gång. Läser folk deckare eftersom författarna skriver deckare, eller skriver författarna deckare bara för att folket köper och läser dem?

Det brukar ta ett tiotal år innan stora händelser avspeglas i litteraturen. Det tog runt tio år innan Berlinmurens fall och sammanslagningen av de två Tyskland på allvar behandlades i den tyska litteraturen och de starkaste skildringarna av andra världskriget skrevs inte när världen stod i brand utan långt senare. Det innebär att vår samtid, de första skälvande åren på 2000-talet inte kommer att skildras i litteraturen förrän under det andra decenniet. Det innebär att frågan om livspusslet kommer att avaktualiseras och framstå som en anekdot i historieskrivningen innan det svenska regeringsskiftet, klimatkatastrofen och andra dagsaktuella fenomen gör entré i litteraturen.

En av litteraturens viktigaste funktioner är trots allt identifikationen och då krävs i någon mån distans då ingen av oss väl egentligen är fullt medvetna om vad vi ägnar oss åt till vardags. Kanske behöver vi inte förfasas över att det saknas samtidsskildrare, de dyker säkerligen upp igen om man nu inte tycker att deckarförfattarnas skildringar av nutiden är tillräckligt skarpa eller rumsrena.

Andra bloggar om: litteratur, livspussel, samtid, kultur

Bildkälla: http://home.student.uu.se/amhi1306/lankar.htm