Ja, nu har jag bestämt mig. Jag stryker över halva namnet på min blogg. "Ganters blogg" är mycket bredare och ligger bättre i munnen än det gamla "Ganters Kultur- och Tysklandsblogg". Även om jag alltid skriver om intressanta saker, även när jag skriver om kultur och Tyskland, så är orden belastade intressemässigt och historiskt. Så numera, välkommen att läsa mer på Ganters blogg!
Jag har alltid fascinerats av böcker. När jag gick i lågstadiet var jag den förste eleven i klassen som läste 1000 sidor och blev på kuppen President i Läsklubben, vilket innebar att jag fick signera alla klasskamraternas läsdiplom. Jag läste totalt 3000 sidor under lågstadiet, det fanns en flicka som läste fler, men läsning är ingen tävling, så vi förblev goda vänner. Fröken sa alltid att hon trodde att jag skulle bli författare, men det är inget jag har varit intresserad av egentligen, möjligtvis när jag är trött på mitt arbete och vill ha förändring.
I mellanstadiet sa fröken att jag hade ett dåligt ordförråd. Hon är den enda som sagt något sådant, så henne avfärdar jag som okunnig och sadistisk. Kanske förväxlade hon min tystlåtenhet och diskretion som ett symptom på bristande ordförråd och inte på ren uttråkning, vilket väl snarare var orsaken.
Under universitetstiden upptäckte jag att det var väldigt roligt att skriva faktatexter och jag njöt alltid av att få skriva uppsats. Jag fick även ett par artiklar publicerade. Och under självstudieperioderna när jag led av svår ensamhet och debattlusta, vännerna satt ju över böckerna, så var jag en flitig insändarskribent i Sydsvenskan.
Idag har jag stark lust att återuppta skrivandet, åtminstone som en bisyssla, som en fritidssysselsättning. Jag började lite smått skissa på en litteratursida och börjar kunna stå för den nu, den heter bokhyllan.nu och innehåller boktips, recensioner, nyheter om böcker mm. Jag hade egentligen tänkt hålla isär Ganters blogg och bokhyllan.nu, men det är svårt...
bokhyllan.nu börjar få en stadig tillströmning av besökare och det är dags att ta nästa steg. Jag har börjat leta efter andra bokbloggare och bokmalar som vill låta publicera sina texter på bokhyllan.nu mot en länk till sin hemsida/blogg i gengäld. Tanken är att ytterligare stärka besökarsiffrorna på bokhyllan.nu och sedan låta den bli en folklig litteratur- och kultursida, en sorts e-zine för lustläsare. Vill du vara med på bokhyllan.nu? Skriv en rad i så fall! Adress finns på... bokhyllan.nu så klart!
Där färjan till Rostock går in seglade Paul Gompitz ut.
I Rostock inhandlade jag lite sommarläsning och fastnade för boken "Ein Spaziergang von Rostock nach Syrakus" av Friedrich Christian Delius. Egentligen en rätt ordinär berättelse om en östtysk medborgare som var rätt tillfreds med sitt liv förutom på en punkt, hans högsta dröm var att kunna göra en resa i Johann Gottfried Seumes fotspår till Syrakuse.
Eftersom en östtysk medborgare endast tilläts lämna landet under vissa hårt specificerade omständigheter kunde Paul Gompitz, huvudpersonen, mer eller mindre glömma sin resa. Eftersom det inte bara var en resa utan en dröm för honom var det emellertid inte så lätt, utan han började planera för att resa ur landet olovligen.
Efter att ha undersökt alla tänkbara möjligheter återstod bara de otänkbara. Paul Gompiz bestämde sig för att segla ur DDR från Rostock över till Danmark för att därifrån ta sig till Västtyskland och vidare till Italien.
Boken skildrar livet i DDR. Vardagen förflöt, en del av sitt liv kunde man inte prata om av rädsla för att grannen eller vännen kunde vara Stasispion. Resa var inte att tänka på. För övrigt hade man anpassat sig.
"Der Fremdenführer übersetzt, nun ist Paul Gompitz die Attraktion und darf Auskunft über die Lage in der DDR geben. Ja, sagt er, genug zu essen, ja, gut gekleidet, viele Autos, anber die Leute sind nicht frei, im Reden, im Lesen, im Reisen. Man nickt, schüttelt ihm die Hand und geht auseinander."
Den skildrar också livet i Västtyskland där en DDR-medborgare mer sågs som en kuriositet man skulle tycka synd om. Livet där är hårt och kommersialiserat och de yrkeskunskaper Paul Gompitz har som servitör från DDR är inte värda något i väst.
Resan till Syrakuse blir av, men den blir inte som i drömmen. Själva resmålet har ingen betydelse i boken, utan det är Gompitz förberedelser och mötet med väst som står i fokus. Som läsare får man sig en tankeställare i och med att författaren faktiskt lyckas fånga skillnaderna mellan öst- och väst väldigt bra.
Det har utkommit en lång rad böcker om DDR-tiden den sista tiden. Det sägs att det brukar ta litteraturen ungeför 10 år för att börja bearbeta stora historiska händelser och börja skriva om dem; det fordras distans. Gemensamt för många av dem är att de sätter just omöjligheten att resa och instängdheten i centrum för berättelserna, kanske var det just den mänskliga längtan, att få känna friheten att resa, gamla nomader som vi är, som gjorde att det gamla kommunistiska väldet faktiskt föll.
Andra bloggar om: Tyskland, DDR, resa, frihet, böcker, litteratur
Jag funderar alltid så mycket om litteraturens verkningar på människan. I den heta debatten om litteraturkanons vara eller inte vara så blir skillnaden mellan kreativa kulturella konstnärssjälar och ansvarstyngda politiker så polariserad.
Själv är jag skeptisk till att skapa en obligatorisk läslista av ideologiska skäl. Jag tycker inte att litteratur ska stå i statens tjänst, utan den ska i viss mån till viss del till och med vara oppositionell. Den ska bidra till den fria debatt kring t ex det politiska livet och utvecklingen som behövs i en demokrati, särskilt som våra kända samhällssystem är så bräckliga som de ändå är.
Samtidigt måste man göra något åt skolans litteraturundervisning. Att läsa är en nödvändighet av många anledningar. Att alltid låta eleverna välja själva vad de vill läsa är möjligtvis demokratiskt, men inte bra, eftersom många stannar vid sådana böcker de själva redan läser, det må vara chicklit, deckare eller något annat. En god lärare måste kunna se vad en elev läser (eller inte läser) och ge direkta uppgifter i form av boktips som innebär en utveckling till sina lärjungar. Skolan ska få eleverna att växa, att utvecklas, med utgångspunkt från det läge de befinner sig i just nu.
Samtidigt måste man minnas att det inte är motivationsskapande för alla med böcker. Däremot är det få som inte gillar berättelser. CD-böcker och de nya mp3-böckerna är suveräna! De främjar inte läsningen som förmåga, däremot skapar de ett intresse för historierna som kan leda till läsning. Här måste skolan tänka om och bli lite modern.
En litteraturkanal med ständig uppläsning istället för likriktad skvalmusik vore kanske en idé?
Problemet med mycket kultur är att den är så institutionaliserad och i-kanten-förfinad. Hela den potentiella målgruppen känner sig inte hemma i de formella miljöerna. När jag bodde i Freiburg, i södra Tyskland, renoverades operahuset. Föreställningarna genomfördes därför i ett cirkustält i en park. Jag besökte fem föreställningar och de har alla krönt mina operaupplevelser. Att lyssna till kärleksduetten i Verdis "I due Foscari" i ett cirkustält när det åskar och regnet smattrar mot cirkustältets tak är en minnesbild som finns kvar, likaså den otroligt starka upplevelsen i den nyskriva operan "Die Eroberung von Mexiko" som framfördes i en manege, nästan som på en gammal amfiteater, när man som publik sitter ovanför och ser ner på föreställningen. Jag minns särskilt att kontrasterna i oubliken var stora. Allt från frack- och festblåseklädda människor till människor i jeans och t-shirt med tryck. Många hade förmodligen aldrig satt sin fot på Operan innan, men flera går säkert dit efter att ha besökt tältföreställningarna.
På samma sätt måste litteraturen komma ut till ungdomarna i skolan. Många suckar över att behöva läsa en bok, andra skryter över att de aldrig läst en i hela sitt liv. Tillgången till böcker och litteratur, som skulle kunna vara klass- och gruppöverskridande, är i för hög utsträckning en klassfråga. Visst läser man i alla samhällsklasser, men man läser olika saker. Inget ont i det, men litteraturen hade kunnat vara ett sätt att närma sig varandra.
Tankarna bakom en litteraturkanon är så rätt, men tillvägagångssättet så fel. Det har Folkpartiet säkerligen förstått nu, men samtidigt är det lite beklämmande med den styrka som kultureliten har slagit tillbaka med. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, aldrig mötas de två...
Det pågår en het debatt på våra dagstidningars kultursidor om folkpartisten Cecilia Wikströms förslag att införa en litterär kanon i skolan. En kanon är ett antal utvalda författare som blir obligatorisk läsning i skolan.
"En gemensam litterär bas, en så kallad litteraturkanon, skulle kunna ge verktyg för en fördjupad kulturpolitisk debatt, samtidigt som den skulle understryka betydelsen av en traditionell bildning där kunskap i svenska språket och den svenska litteraturen skulle inta högsätet.", skriver Wikström i Sydsvenskan. .
Litterär bildning skulle enligt resonemanget vara en rättighet för såväl svenska som utländska skolelever och den kan bidra till personlig utveckling och förståelse av sin bakgrund och samtid . Typiskt nog har kultureliten drabbats av panik inför tanken på att något som är svenskt också är rasistiskt och känkande för invånare med annat ursprung och kultur. Paralleller görs till Danmark där en liknande debatt nyligen förts.
"Den nu pågående debatten om den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikströms förslag om en litteraturkanon i skolorna är utomordentligt tröttsam i sin totala förutsägbarhet. Vissa kulturskribenter och andra proffstyckare uppträder i dessa sammanhang närmast som karikatyrer av sig själva. Aspektmarkörerna sitter där de ska och lämnar ingen i tvivelsmål om vad man skall tycka, om man vill räknas till det gode selskab. [...] I det hyckleri, som frodas i det svenska samhället ser jag problem med en sådan kanon: vi har redan hört om nationalismen. Men vilka andra urvalskriterier av författare kan förekomma? Kvotering efter kön, klass, etnicitet, sexuell läggning etcetera? I så fall är det bäst att överge tanken på kanon. I den politiska korrekthetens samhälle undanröjs basen för humaniora. En skola av den typ vi har i Sverige kommer så småningom bara att ge den allra magraste arten av teknisk och merkantil yrkesutbildning. Vad säger våra kulturskribenter om detta?"
Även DN har reagerat, så klart, Stefan Jansson skriver:
"Betoningen i Wikströms utspel ligger inte på språket eller litteraturen utan på det där andra, det svenska. Om denna svenskhet vill Wikström sända en klar signal, eller rättare sagt ytterligare en signal, för folkpartiet har ju sänt många sådana på sistone."
Det är alltså där skon klämmer! Den svenska litteraturkanon riskerar att bli för svensk! Wikströms egna förslag på författare är t ex Heliga Birgitta, Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer, August Strindberg, Carl-Mikael Bellman och Kerstin Ekman.
Folkpartiets förslag, hämtat från hemsidan, är:
· Återinför svensk litteratur som eget ämne på gymnasiet.
· Ingen ska behöva lämna skolan utan att ha kommit i kontakt med våra främsta författare och världslitteraturens stora verk.
Samtidigt tar Folkpartiet delvis avstånd från Wikströms förslag under föresatsen att man ännu inte bearbetat och tagit ställning till förslaget.
Frågan är då om en litterär kanon är en god idé.
En kanon, liksom alla litteraturlistor, bygger på ett urval. Ett fåtal väljs in och får en särställning och ett mycket stort antal väljs bort. Det finns en fara med att skapa en pliktlitteratur eftersom den ställer författarna och deras verk under statens vingar och berövar den sin frihet. Ett bättre förslag vore att skärpa kraven på litteraturundervisningen i skolan så att den kommer att innebära en ökad betoning på läsning av litterära verk från olika epoker och kulturer, alla ungdomar, oavsett ursprung, bör alltså komma i kontakt med författare som för dem är både kända och okända, från Sverige och andra länder, från olika kulturer och epoker, valda av en eller en annan anledning. Det borde vara en rättighet!
Andra bloggar om: kultur, debatt, litteratur
